Clayfield
Hej på er igen!
Medan Lizzan skriver om vår fruktansvärda upplevelse på farmen så tänkte jag att jag skriver om den fantastiska fortsättningen. Som ni har läst tidigigare träffade vi världens mest underbara familjen när de besökte farmen vi bodde på och de bjöd in oss med öppna armar till deras hem i Clayfield som ligger 10 minuter från Brisbanes flygplats. Allt kändes så himla underbart när vi hoppade på bussen i Gatton som skulle ta oss in mot Brisbane igen även om vi var sjukt nervösa.
För en gångs skull skulle vi faktiskt inte flyga när vi skulle byta ställe, bussresan tog cirka 1,5 timme och sedan satt vi på busstationen 1,5 timme till eftersom vi inte ville komma förtidigt när vi hade bestämt en tid. Vi tog en taxi till deras hus och vi såg direkt hur fint området var, vi hoppade ut ur taxin och ställde oss vid grinden och plingade på. Jenna öppnar dörren, med Harry i famnen, och hälsar på oss med världens största leende och vi var så glada över att se henne igen. Vi gav vår lilla present som vi hade köpt till hela familjen, de var en paketpåse som vi hade fyllt med massa påskgodis, Carter är allergisk mot jordnötter så vi fick gå nuts i affären för att hitta godis utan spår av nötter (hehe, "fick gå nuts") sedan köpte vi ett sött litet kort till. Vi gick in och alltså det går inte att beskriva hur fint de bor, det är världens största hus och det är hur fint som helst, de har till och med en hiss. Jenna visade oss vårt rum och vi blev så otroligt glada för det var så fint och fräscht och det var sådan otrolig skillnad från var vi kom i från. Vi fick till och med ett eget badrum, hur sjukt är inte det! Vi började berätta om hur vi hade haft det och vi visste inte var vi skulle börja och hon berättade att hon hade tyckt så synd om oss så hon stod och kramades oss och det var så fantastiskt härligt att äntligen få lite kärlek från en vuxen människa.
För en gångs skull skulle vi faktiskt inte flyga när vi skulle byta ställe, bussresan tog cirka 1,5 timme och sedan satt vi på busstationen 1,5 timme till eftersom vi inte ville komma förtidigt när vi hade bestämt en tid. Vi tog en taxi till deras hus och vi såg direkt hur fint området var, vi hoppade ut ur taxin och ställde oss vid grinden och plingade på. Jenna öppnar dörren, med Harry i famnen, och hälsar på oss med världens största leende och vi var så glada över att se henne igen. Vi gav vår lilla present som vi hade köpt till hela familjen, de var en paketpåse som vi hade fyllt med massa påskgodis, Carter är allergisk mot jordnötter så vi fick gå nuts i affären för att hitta godis utan spår av nötter (hehe, "fick gå nuts") sedan köpte vi ett sött litet kort till. Vi gick in och alltså det går inte att beskriva hur fint de bor, det är världens största hus och det är hur fint som helst, de har till och med en hiss. Jenna visade oss vårt rum och vi blev så otroligt glada för det var så fint och fräscht och det var sådan otrolig skillnad från var vi kom i från. Vi fick till och med ett eget badrum, hur sjukt är inte det! Vi började berätta om hur vi hade haft det och vi visste inte var vi skulle börja och hon berättade att hon hade tyckt så synd om oss så hon stod och kramades oss och det var så fantastiskt härligt att äntligen få lite kärlek från en vuxen människa.
Vi gick ner i köket och berätta om allt och visade bilder och hon tyckte det var så fruktansvärt äckligt, varpå Jenna berätta om sin upplevelse från farmen, för the guest houset de hade hyrt var så otroligt vidrigt och det visste vi ju redan om. Det var rätt sjukt att se bilderna från äckelfarmen när man stod i en sån fin omgivning, men både jag och Lisette kände oss rätt skititga och äckliga även om vi hade duschat. Plötsligt kom Josh (pappan) och Carter (5-åringen) hem och vi blev så glada över att se dem igen, vi har nog aldrig träffat trevligare människor innan. Det var så himla kul att se Carter igen och han hade ritat teckningar till oss och tydligen räknat ner dagarna tills vi skulle komma, sötnos! Vi lekte lite med Harry och Carter innan det var dags för mat, det var hur gott som helst och det kändes så skönt att äntligen vara kring snälla människor. Jenna och Josh hade endast en husregel: "You can't ask for anything, you just go to the fridge if you're hungry, we don't feel comfortable if you feel uncomfortable", alltså hur gulliga får man vara!
De försökte alltid få barnen i säng innan klockan sju och Carter läste alltid i någon liten bok innan så den dagen fick vi äran att ligga och lyssna, så himla mysigt! När väl barnen hade somnat så tänkte vi också gå och lägga oss eftersom vi alltid la oss kring 8-9 på kvällen på farmen, men de stoppade oss i dörren och bah "haha ni ska väl inte gå och lägga er nu på riktigt?" så vi följde med ner och kollade film med dem.
Nästa dag blev vi väckta av att Carter kom in klockan 06, "miss Liza and miss Lisette, do you wanna play lego?" så vi smög upp för att kriga med lite lego innan det var dags för frukost, första dagen fick vi massa frukt och chokladcroissanter, det kändes väldigt amerikanskt. Efter frukosten skulle vi duscha och alltså det var nog den bästa duschen på hela den här resan, att få stå i ett kaklat badrum, utan flipflop och utan att använda ett vattningt schampo som kostar 6 kr, det var så underbart så det går inte ens och beskriva. Jenna hade köpt schampo och balsam till oss också och lagt fram nya handdukar, så himla gullig. Jag kommer skriva det hela tiden hur söta och gulliga de var för det går liksom inte att få nog av det, världens bästa familj.
När vi väl hade duschat klädde vi på oss för att följa med och handla, vi ville verkligen köpa vår egen mat men när vi väl var i affären så fick vi inte, Jenna insisterade på att de skulle bjuda, men vi fick i alla fall köpa havregryn så vi kunde göra gröt för det hade de inte hemma. Innan vi var inne i affären så var vi på Target, för vi insåg dagen innan att vi faktiskt inte har några vettiga kläder, de mesta basplaggen lämnade vi kvar på farmen (ja tro det eller ej, men hon ville spara våra skitga och trasiga kläder...). Target har lite allt möjligt men även kläder och vi hade inget val så vi gick där och kollade och vi har nog aldrig känt oss så tattiga, haha men vad skulle vi göra. Lizzan hittade ett par byxor och en tröja och jag hittade också någon tröja. När vi alla var klara åkte vi hem igen. Det tog inte alls lång tid innan vi kände oss som hemma här vilket var en sån underbar känsla, på farmen fick vi alltid tippa på tå för att inte göra henne arg för att vi hade rört hennes mat eller nått.
Jag tror det var tredje dagen här i Clayfield som vi bestämde oss för att ta tag i våra liv (igen...). Carter hade påsklov i två veckor så vi var hemma och lekte och myste jättemycket med honom också, men idag ville de åka iväg och göra något eftersom Harrys nanny skulle komma och passa honom och de frågade om vi ville följa med. Vi ville gärna, men vi bestämde att de kunde släppa av oss på donken och deras fantastiska wifi. Vi satt där i cirka fem timmar tror jag och medan Lizzan fixade våra CV:n så letade jag jobb och boende åt oss och vi insåg ganska snabbt att allt detta skulle bli svårt att hinna lösa på en vecka, för vi hade bestämt med familjen att vi skulle börja bo hos dem en vecka sen skulle vi se. Vi hade en skön medarbetare där på donken som höll allas humör uppe, han var lite knasig men hur gullig som helst, han gick runt och fråga alla hur de mådde och vad de hade för planer för dagen och alla kunde inte låta bli att le.
När Jenna och Carter kom tillbaka körde hon runt oss i området för att visa var vi kunde söka jobb, för det finns ändå ett litet centrum här, sedan ville Carter leka i parken så vi tre hoppade av vid parken så Jenna kunde åka upp och hämta Harry som fortfarande var med barnvakten. Vi försökte hålla Carters tempo och det gick bra till en början, men efter lite vilopaus var vi på benen igen. När Jenna kom tillbaka med Harry lekte vi en stund till innan vi gick tillbaka till huset som låg six blocks away. När vi väl kom hem sen berättade vi lite om dagen och sa att vi var rätt oroliga gällande vad som skulle hända härnäst, för det är svårt att söka jobb när vi inte vet var vi ska bo, så vi frågade om vi fick stanna ett tag till men sa att vi självklart vill betala för oss, både med mat och hyra, och även hjälpa till som barnvakter och med städningen. De två första var helt uteslutna, som Jenna sa tidigare så skulle de känna sig obekväma om vi köpte vår egen mat och att betala för hyra fanns inte på världskartan, tydligen så betalar Joshs företag allt här nere för att de vill att han ska jobba här i Australien.
Dagen efter att vi hade bestämt att vi skulle få stanna längre hände det overkliga...Vi tog sovmorgon men när vi väl kom ner runt klockan åtta frågade Josh om vi kunde vakta barnen i två timmar medan de skulle på ett läkarbesök, själklart sa vi och sen åkte de iväg. Planen var nämligen att Josh skulle flytta till Saudiaurabien pga av jobbet inom tre veckor och resten av familjen skulle flytta efter om 11 veckor och nu skulle de bara göra en vanlig hälsokontroll för att se att allt stod rätt till. Vi myste med barnen och lekte "guns 'n' shields" som var Carters favoritlek, det gick ut på att vi fick varsin warrior mask, sedan sköt vi på varandra, eller jag var alltid själv mot Lizzan och Carter...Vi var även och nattade Harry för sin förmiddags-nap, och huuuuur mysigt är inte det att få läs saga och ge nappflaska.
Lite senare på dagen så badade vi med barnen, hade lite simtälvling med Carter och Harrys fick plaska lite också. Vi gick upp och duschade och klädde på oss sen tror jag vi kokade ihop lite lunch. Klockan gick så vi hade lite smskontakt med Jenna och kollade så att allt var okej med dem, hon skrev lite om vad de gjorde men vi förstod inte riktigt vad det innebar. Lite senare på kvällen kom de hem och de var lika glada som vanligt även om vi förstod att något hade hänt. De sa att de skulle hämta take out så de visade oss en meny på italiensk mat och vi försökte betala då också men de ville verkligen bjuda. Efter en stund gick Josh ut med barnen medan Jenna pratade i telefon och det var inte förrän hon kom in som hon började berätta för oss vad som verkligen hade hänt och vad det innebar och vi blev ledsna alla tre. Josh har nämligen råkat ut för en allvarlig sjukdom och det känns så otroligt orättvist att det ska hända just dem för det är verkligen världens mest underbara och gulligaste familj. När de gick iväg för att hämta maten var vi kvar själva och var rätt chokcade över vad som nu skulle ske. Vi åt maten och sedn gick vi och la oss för att ge dem lite ensamtid.
Dagen efter åt vi frukost som vanligt och sedan gick vi upp till vårt rum för att äta chips och blogga och plötsligt kom Jenna in och kollade vad vi gjorde, hon började prata om en specialläkaren som finns i USA, hon är själv läkare och föredrar inte Australiens läkarvård så det var därför hon genast hade börjat titta på vad som erbjöds i deras hemland. Plötsligt kom frågan, hon och Josh hade pratat ihop sig och frågade nu om vi ville hjälpa dem att vakta huset medan de åkte till USA med barnen för att få Josh frisk. Vi visste inte vad vi skulle säga, jag visste inte att sånahär människor existerade, vi blev rätt paffa båda två men sa att vi mer än gärna är här och hjälper dem med allt medan de är borta. Sedan flöt dagarna bara på, Jenna och Josh var så fantastisk starka inför barnen eftersom de fortfarande är så små, de höll alltid humöret uppe. Vi berättade för dem att vi la vårt jobbsökande på hyllan tills de hade åkt till USA så vi kunde hjälpa till med barnen och allt här hemma medan de fixade allt inför resan. Det kändes att våran hjälp behövdes och det kändes så bra att vi faktiskt kunde hjälpa till och att de uppskattade de. De ringde många samtal till nära och kära och jag kan inte ens föreställa mig att behöva ge ett sånt besked när man befinner sig på andra sidan jorden. Vi lekte jättemycket med Carter och Harry de sista dagarna innan de åkte och det känns så himla tomt utan alla fyra här nu eftesom alla var så fantastiskt gulliga.
Vi berömde dem flera gånger för deras barnuppfostran, vi blev så sjuk imponerade över hur väluppfostrande Harry och Carter var, visst Harry var bara cirka 1,5 år gammal men ändå. Carter var otroligt duktig, så fort de sa till honom om något så bad han om ursäkt och slutade med buset. Han var väldigt duktig på att säga tack och fråga om saker och ha respekt för sina föräldrar. Det var väldigt mysigt att se att de inte hade tillgång till varken Ipads eller andra elektroniska leksaker utan det var heligt gammalt lego och böcker och tusen andra roliga leksaker, sådant som vi hade när vi var barn, så himla kul att se eftersom det knappt existerar i Sverige längre.
PUSS OCH KRAM
/Liza och Lisette