Liza & Lisette

Efter att ha landat 20 minuter senare i Puerta Princesa så tog det inte lång tid innan vi fick vårt bagage och kunde traska ut till vår transfer som skulle ta oss hela vägen upp till El Nido. Det var några som stod och skrek och pekade på mitt namn på en skylt när vi gick utanför flygplatsen och det kändes tryggt att dem hade information om att vi skulle med i minibussen. Dock varade vår glädje inte speciellt länge utan förvandlades rätt snabbt till skräck. Det är nog vår jobbigaste resa under den här tiden vi har varit utomlands. Det började med att dem skulle försöka stuva in alla personer (12 stycken) i minibussen samt allas packning, varav ett par hade med sig 3 sjukt stora resväskor som måste ha vägt säkert 30 kg styck. När allt väl var intryckt i varje litet vrå som fanns i bilen så satt alla som packade sillar och skulle vi ha krockat så skulle det vara helt godnatt för alla i bilen. 
Inte nog med att vi satt som vi gjorde så körde även vår chafför som en biltjuv och tusen gånger värre än så. Vägarna var kringelkrokika med mycket gupp och varthinner men han gasade över alla små tänkbara kullar så alla far runt i bilen till höger och vänster och när det kom skyltar med skarpa kurvor så drog han på extra gas istället för att sakta in och ta det lugnt i kurvorna. Det var som om han ville försöka utmana ödet till max och typ försöka att köra på rekord hela vägen upp till El Nido som om det var en tävling. Det blev snabbt mörkt och vägarna blev allt smalare och under i princip hela resan läg han på vänster körfält då det var "bättre vägförhållande" även fast det var högertrafik och så fort han fick möte så gjorde han ett ryck i ratten så alla hoppade till och svängde av mot det rätta körfältet och sedan ut igen. Det var lösa hundar och katter längst hela vägen och rätt som det var tvärnitade han för att samtidigt tuta på något djur. Inte nog med det så var det dessutom massa människor som gick i mörkret och dem syntes inte förrän dem var typ 2 meter framför bilen och då tutade han till igen och det var många barn som sprang över vägen mitt i trafiken hej vilt. 

Ja det var en jobbig och fartfylld resa och medan Liza la ner huvudet i väskan som hon hade i knät och försökte koppla bort omgivningen med lite musik så var jag fullt fokuserad på att hålla koll på vägen för att vara beredd på att ingripa om idioten som chafför skulle krocka eller köra av vägen. När vi nästan är halvvägs på vår tur så blir vi stoppade av några vakter eller poliser vet inte riktigt vad det var, som öppnar upp vår dörr bak till passagerarna och lyser med ficklampa och säger "This is a Mango inspektion", jag kollade frågande på vakten medan Liza typ skrattar till för hon tror människan med ficklampan skämtar. Sedan ser vi att det sitter massa skyltar utanför där det står "Mango Inspektion". Det var tydligen så att man inte fick ta med sig just Mango över denna gräns av landet till den delen vi skulle in i för att det var någon smittorisk med någonting. Det var någon text om ett speciellt kryp och någon bakterier som inte fick komma över denna gräns och tydligen hade Mango sånna kryp i sig eller något. Haha, mest oklart om vad som faktiskt hände. Men eftersom alla nekade om att dem hade Mango med sig så fick vi fort åka vidare (även fast jag gömde några kilo Mango i min stora ryggsäck, moahahha). Nej skämtosido, men det skulle lika gärna kunna vara så eftersom dem inte kollade något utan enbart frågade liksom. 

 

Det värsta med hela resan var att vi dessutom hade tre tjejer som satt i sätet framför oss som pratade SJUKT högt hela vägen, pratade skit om andra vänner till dem och skrattade så det tjöt i öronen. Dem var från England och pratade jätte glatt om allt och ingenting och det var så EXTREMT jobbigt att lyssna på. Dem hade inte de minsta överseende med att det var 9 andra i bilen som kanske inte ville höra på deras skrik och tjatter utan där många andra försökte sova. Det var stunder då både jag och Liza tittade på varandra och tänkte nu jävlar smäller de, eller ja Liza tänkte väl inte de, men jag tänkte haha. Vi tänkte säga till flera gånger och sista gången var när dem började sjunga högt till låten som gick på radio, asså skämtar dem eller?, det var hemskt! 

Ja vi har varit med om en fartfylld resa där vi trodde att vi skulle dö på många av de krokiga kurvorna och efter att stannad vid sista stoppen (som vi trodde var sluthållplatsen) säger någon bredvid oss "vad skönt nu är det bara en timme kvar", jag och Liza kollade på varandra med panik i blicken, EN TIMME TILL? Ja sagt och gjort en timme senare kör vi in på El Nidos terminal där två killar från vårt hotell står redo med deras tricycle för att köra oss hela vägen in till hotellet (tricycle för dem som inte vet det är här i Filippinerna en moppe med en liten sidovagn på där man kan sitta) sedan slängde dem upp vår packning på taket. När vi kommer in på hotellet blir vi bemötta av världens trevligaste lilla tjej som max var 14 år gammal. Vi fick vårt hotellrum och tog en snabbdusch och somnade på två sekunder.