Liza & Lisette

Det ständiga väntandet när man är tidigt på plats. Ja det är mitt och Lizas ständiga problem, vi är alltid tidiga och ibland kanske lite för tidiga för vårt egna bästa. Hur som helst så behövde vi vänta på flygplatsen några timmar innan vi kunde åka vidare till nästa ställe, vi visste inte riktigt vad vi skulle vänta oss eftersom vi hade haft lite dåliga vibbar från detta tidigare men det var bara att köra på det vi hade bestämt oss för även fast magkänslan inte riktigt var på vår sida. Vi skulle från Brisbane ta en buss vidare till Gatton (en skithåla mitt ute i ingenstans typ där det tydligen finns mycket farmer-jobb), därifrån skulle vi sedan bli hämtade av kvinnan vid namn Sue vi skulle bo hos som bor i Fordsdale, 30 minuter utanför Gatton. Vi hade googlat upp hennes boende och hennes farm för att få en bild av hur det såg ut och dessa bilder var dem vi såg.

     



Väl framme i Gatton möts vi upp av kvinnan vi skulle bo hos, hon verkade mycket trevligare än vi förväntas oss men där visste vi inte att detta bara var ett falskt beteende. När vi kom fram hoppade vi in i hennes minst sagt skarriga bil, ja det är en farm-bil, men tänk er tusen gånger värre. Det stank gammal häst och höns och hon varnade mig dessutom aldrig för att i baksätet fanns det massa spikar som bara låg på sätet och när jag satt mig så repades upp mina favorit tights (träningsbyxor) och där fick jag hål på rumpan på en gång, tack kärring jävel. Hur som helst så packade vi in våra backpack-ryggsäckar och hoppade in i bilen och körde till Coles (en mataffär) där vi skulle handla lite schampoo och dylikt som vi behövde innan vår 30 minuters långa resa mot hennes farm. Vi stannade till vid hennes första property (egendom) där hon hade drygt 20 hästar varav 10 stycken som vi skulle ta hand om och mata, borsta och klappa. Hon visade oss fort vilka som skulle ha vilkens sorts mat och hur mycket av varje samt vad vi skulle göra med de olika hästarna. När vi matade de första gamla hästarna kändes allt hur lätt som helst men när vi sedan gick vidare till hennes 1 åringar, tre stycken hästar som vi skulle hjälpa henne med, så insåg vi fort att vi hade fått mycket ansvar. Där möts vi av tre hästar som hon knappt har rört vid en endaste gång, och fatta oss (jag och Liza som i princip aldrig har ridit på en häst och skulle nu få dessa hästar att bli vana med människor), good luck. Hon berättade i alla fall att vi skulle försöka att klappa hästarna medan dem åt och första gången vi var där gick det knappt att röra dem utan att dem snurrade och försökte klämma in oss i olika hörn och liknande, så fatta hur vi kände vid första anblicken. Efter dessa tre 1 åringar gick vi vidare ner till nästa hage (ja hela hennes egendom består säkert av 10 olika hagar på första stället, vissa mindre och vissa större). Vid nästa hage skulle vi mata sammanlagt 5 hästar, 2 stora gravida mammor som hade ett varsitt föl som vi också skulle mata och även en annan häst (Nessi), som dem trodde att dem hade lyckats få gravid fast dem var inte riktigt säker, men det var deras tanke så hon skulle så småningom också bli mamma. När vi matade dessa skulle vi borsta Nessi över hela kroppen, ända ner till hovarna och ja många av hästarna har aldrig fått den kärleken alls så många var väldigt skitiga och hade otroligt mycket skit i deras man och många hade dessutom dreadlocks så dem var verkligen inte i ett bra skick. Hur som helst så skulle vi även försöka att klappa fölen (lättare sagt än gjort) medan fölet och mamman stod och åt tillsammans. Så vi skulle binda mamman så en av oss höll mamman medan den andra försökte lura in fölet i hörnet bredvid mamman så man lätt kom åt och klappa lite lätt på deras rumpa, första gången var detta i princip omöjligt men ni ska få höra om våra framsteg längre ner. Här var även första gången vi fick hälsa och skaka hand med Pete (Peter), som vi då inte visste exakt vem han var men enligt S så var han bara en nära vän till henne, mer om detta längre fram i texten. 





När vi väl anlände till hennes gård började min mage att verka på riktigt, skulle vi bo här? på riktigt är detta stället där hon lever? det kanske bara är hennes stallhus till hennes andra egendom för en människa kan väl inte leva såhär? ja alla olika tankar snurrade i vårat huvud men både jag och Liza hade redan innan sagt att hur äckligt och förjävligt det än är så ser vi till att hålla våra poker face uppe så hon inte skulle döma oss som storstads tjejer som inte kan klara av livet på landsbygden. När vi sedan klev ur bilen och in i hennes så kallade hem så fick jag kalla kårar i hela kroppen, menar hon allvar? Tänk er den värsta scenen ur en skräckfilm med massa spindelnät i varje litet vrå och små insekter och djur överallt och sedan tänk er 100 gånger värre, det var hennes hem. Vid spisen hängde det spindelnät ner mot gas-plattorna, vid zinken vid köket kröp det myror och andra äckliga djur och där fanns det spindelnät till en förmögenhet, det hängde massa skit överallt, golvet var så skitigt att hon inte ens kunnat soppa det på 10 år, det var öppet ut till verandan som den var ett kapitel för sig det med. Inne i hennes "vardagsrum" var det äckliga små ler-bon (Wasp-bon) på hela väggen, på tavlorna och överallt, det var kläder på hela golvet rena blandade med smutsiga, två hundar bland all skit och dessutom grus och skit överallt, spindelnät vart du än tittade och det kändes som ett stort skämt när vi såg väggarna. Det var stora målningar bara uppspikat överallt och det kändes som ett spökhus hela alltet, speciellt eftersom vi kom dit på kvällstid. 

            

            



            



            

            



            



            

            

Hon slängde ihop lite köttfärssås och spagetti när vi kom dit och så åt vi upp rätt snabbt sedan gick vi och la oss. Jag kan inte riktigt förklara för er där hemma hur det verkligen var att lägga sig i ett rum där du vet att du har spindlar vart du än tittar, spindelnät som byggs ovanpå varandra eftersom det inte finns några tomma utrymmen kvar att bygga på. Det var hemskt, och då menar jag hemskt att försöka sova den natten. Jag och Liza pratade ett tag innan vi somnade och bestämde oss för att städa vårt rum och toaletten de första vi skulle göra efter vi gjort våra timmar tillsammans med hästarna, för såhär kunde vi bara inte bo.  

Morgonen kom och de var dags att bege sig mot andrastället där vi skulle ta hand om 10 till hästar, på detta ställe var det 2 och 3 åringar som inte heller fått så mycket kärlek så alla dessa behövdes matas och borstas dagligen. Många av dem hade toviga och äckliga manar där håret hade blivit till dreadlocks även här och många av dem var riktigt skitiga och nedgångna redan som 2 och 3 åringar. På ett sätt förstår jag att hon inte har haft tid med att ta hand om alla hennes 40-50 hästar men samtidigt vem skaffar så många hästar om man inte har möjlighet att ta hand om dem och verkligen kunna rå omdem, djurplågeri om du frågar mig. Alla dessa hästar låg efter i planerna och det var nu vårt jobb att försöka få dem att lugnt och fint kunna bli borstade medan dem åt sin mat. Ingen av dessa 10 hästar gillade oss speciellt mkt, två helt nya tjejer, literädda och försiktiga som skulle försöka att dominera över 10 helt nya hästar, ja det blev en utmaning, men även detta arbete kom att bli betydligt bättre ju längre tiden gick. Nu hade vi alltså träffat hela 20 hästar på hennes gård och vi trodde att detta var alla, men när vi sedan åkte tillbaka till huset så var det massa andra hästar i området som gick helt fritt ute på de stora fälten/bergen och där fanns ännu fler som var hennes, så allt som allt äger hon själv 39 hästar men sedan har hon andra folk som använder hennes "mark" för att ha deras hästar på en öppen yta där dem kan vandra och gå i bergen lite som dem vill, så allt som allt har hon ungefär 50 hästar som är utplacerade på hennes två egendomar. Efter första gruppen av hästar hade fått sin omgång med mat, vatten och "borstning" ja det var ju inte så mycket till att borsta de första gångerna då hästarna inte alls gillade oss, utan bara gick runt i ringar och försökte sparka till oss mot staketet. Men sedan var det dags för de andra 10 hästarna igen som vi hade träffat på dagen innan. Mellan hennes två egendomar tar det drygt 15-20 minuter att åka med bil så hon körde oss mellan men redan där längtade vi tills vi skulle få ta bilen själva till de olika ställena och bara lösa allt som var på checklistan för dagen, utan att ha hennes släpandes vid våra fotknölar. När vi var klara med våra uppgifter var klockan nästan middagstid eftersom S verkligen visade oss allt vi skulle veta inför de kommande veckorna/månaderna som vi hade sagt att vi skulle stanna och hjälpa henne, så tiden bara rann iväg. Väl till middag var det dags för att laga käk igen och sedan tog jag och Liza oss en snabb dusch i helvetes duschar (ja bland spindlar och allt annat skit) sedan var det dags att lägga sig och där kom min panik igen. Vi hade inte hunnit städa som vi planerat och därlåg jag igen med spindlarna överallt omkring mig, jag visste redan där att detta skulle bli en lång natt. 

            



            

            



            

           



Dagen efter vaknade vi upp av att S hade planerat att vi skulle städa ur toaletterna, jag och Liza blev överlyckliga då vi hade tänkt göra detta själva ändå eftersomvi knappt vågade sätta ner rumpan på toasitsen utan att vara orolig för att man skulle sätta sig på ett krypeller få spindelnät i hela rumpan. Vi städade ur toaletterna med ett leende på läpparna och hon trodde nog vi var dumma i huvudet som faktiskt ville göra det utan att tveka. Hur som helst så kändes det betydligt enklare att gå på toaletten efter detta och när vi väl hade fixat till hästarna den dagen så hade S något annat för sig (minns inte var det var) men då passade jag och Liza på att verkligen städa ur vårt rum också och borstade hela väggarna för att bli av med alla spindelnät, dödade alla spindlar, dammsög överallt och sopade golvet säkert tre gånger och bar ur allt ur rummet som vi inte behövde. Ja hon märkte inte ens att vi ställde in alla saker som stod i vårt rum i andra rum för det var redan ett kaos och ett helvete i hela huset så hon märkte ingen skillnad vilket var en otrolig lättnad för vi pallade inte att bli utskällda sådär andra dagen av att vi har flyttat runt massa saker. Vi hade här även fått veta att S skulle iväg till Brisbane på utbildning under torsdagen och då tänkte vi att vi skulle ”överraska” henne med att städa hela köket, dock förstod vi nog inte riktigt hur jäkla jobbigt det skulle bli att städa ur hela köket men det var likt dem andra städningarna mest för oss själva föratt vi ens skulle orka bo och leva där om det inte skedde en förändring. När vi började blev det bara skitigare och skitigare ju längre ner i skiten man kom och om man tänker sig det värsta möjliga och sedan tusen gånger värre så är de ändå inte tillräckligt, jag förstår inte hur en människa kan bo och leva såhär. Hur som helst hann vi precis klara med köket till dess att S kom tillbaka och vid tillfället hon gick in genom dörren var vi tyvärr inte på plats och kunde därför inte skåda hur hennes haka säkert slog hål på golvet där hon stod. Vi var nämligen inbjudna till huset bredvid (det huset hon hyr ut) för att Lindsay, tjejen som också fanns på plats och hjälpte S när hon behövde lite extra hjälp att träna hästarna. Så hon hade lagat mat till oss i det andra huset så vi var där och höll henne sällskap när S gick in genom dörren i köket. Jag och Liza hade förväntas oss världens största tack och stora kramar ochen häpnad utöver dess like men hennes tacksamhet existerar i princip inte. Hon kom in i köket och sa ”the kitchen lookes amazing” som om det hade blivit så av sig själv, men inget tack fick vi någonsin av hjälteinsatsen vi hade gjort för att göra henne glad och på gott humör. Istället så åt vi upp maten och S tackade L som aldrig förr för middagen, ja GUD vad svårt att laga lite käk, men ett jävla tack för insatsen i köket kunde hon tame fan inte unna oss. Hur som helstvar det dags att lägga sig efter middagen och jag och Liza var i alla fall gladare än någonsin över att de tre platserna vi spenderade mest tid på var lite renare och finare än vanligt i alla fall och det gick åtminstone att vistas där. 

            

När nästa dag kom vaknade jag och Liza upp mer redo än någonsin för att vi tänkte nu jäklar kan inget förstöra vårt humör, men ack så fel vi hade. Allt började bra och S hade fått mersmak på att vi var duktiga på att städa och röja så hon erbjöd sig att vi skulle hjälpa till med verandan och göra rent den och börja måla den inför henne storhelg där det skulle komma mycket folk, påskhelgen, så hon ville gärna snygga till lite utanför huset vid uppfarten och även måla till verandan som behövde en rejäl skvätt med färg för att bli fin. Först var det dock vår uppgift att fixa hästarna och den här gången följde hon med oss upp men vi skulle nu försöka på egen hand eftersom hon bara skulle hjälpa till med vattentanken som skulle fyllas på tillhästarna, resten skulle vi fixa. Vi fick in hästarna i sina bås och matade dem och försökte borsta dem, men alla var väldigt ängsliga och tyckte inte alls om att det hade kommit två helt nya tjejer till gården som försökte läxa upp dem så där var vi, två tjejer som var så långt ifrån hästtjejer som man skulle kunna komma, lagom fundersamma om detta någonsin skulle fungerasom vi ville. Men när vi var klara med hästarna började nästa storstädning som blev verandan. Ja ni förstår verandan var som ett skithål fast ännu värre, spindelnät överallt och väggarna var täckta så jag tog på mig ansvaret att övervinna min rädsla för spindlar och spindelnät och försökte att borsta väggarna rena med en sopp medan Liza började slipa bort gammal färg från verandan och trappen. Vi trodde redan från början när hon frågade om vi kunde hjälpa henne med verandan att vi skulle få betalt för detta jobb eftersom det inte ingick i våra dagliga sysslor (tre timmars jobb med hästarna och lite övriga hushållssysslor), men enligt henne så hade hon räknat med att vi skulle göra detta gratis och slippa någon timme med hästarna istället och det förstod ju inte vi vid detta läge så vi gjorde allt sjukt noga för att det skulle ta tid och för att vi trots allt ville göra det bra för att kunna vistas mer på verandan också. Dock när vi väl var klara med slipningen och med att fixat till och städat upp hela verandan så går jag in till S och frågar hur vi gör med betalningen om vi får det på en gång eller om vi tar det i slutet när vi ska lämna om vi bara ska skriva upp timmarna. Varpå S svarar med ”betalning? ni förstår väl att ni slipper några timmar med hästarna för att ni gör detta, det är inget ni får betalt för”. Då fick jag nog!! Nog att vi har städat vårt rum gratis, att toaletterna är färdigstädade och fina, att duscharna är fräscha och att vi städade hela hennes äckliga jävla kök gratis, men nu får det tammefan vara nog, mitt svar blev ”ja betalning, du förväntar väl inte att vibyter ut några härliga timmar med hästarna som är ett betydligt lättare jobb mot att städa upp spindelnät och allt annat skit på din altan? Nej, detta gjorde vi för att vi trodde att vi skulle få betalt för det och som vi bestämde innan så var det jobb med hästarna som vi skulle göra gratis och allt annat utöver som vi skulle göra för dig sa vi att vi skulle få betalt för. Hennes reaktion den stunden, hade jag kunnat betala mycket för att ha ett kort på! Hon spärrade upp ögonen och kollade på mig som om jag hade sagt något väldigt uppkäftigt och opassande. Jag fortsatte, det måste du ju förstå själv, varför skulle vi vilja byta ut det mot den här skit göran? Hon svarade tillbaka och sa ”ja men jag var ju tydlig med att ni slapp några timmars hästarbete innan (vilket varken jag eller Liza hade hört för då skulle vi ha reagerat på detta), men jajani ska få betalt för detta eftersom det är jag som har varit otydlig med er så vi gör så den här gången, men nästa gång kan ni inte säga att ni ska göra något och förvänta er en betalningnär vi inte har kommit överens om det. Vid de här laget var Liza inne i köket och hörde bara små bitar av vårt samtal och när jag väl kom ut i köket igen kollade hon på mig och ba ”shit va bra, det där gick ju as bra”, men hon förstod inte då att S faktiskt hade i princip skällt ut mig på stående fot och varit riktigt otrevlig och elak mot mig, men det var det värt för där fick vi vår första betalning av henne. Men där bestämde jag och Liza oss för att i framtiden alltid vara extra nog med att prata med henne innan och komma överens om betalning så att vi verkligen fick betalt för det jobbet vi gjorde utöver de tre timmarna med hästarna varje dag.

            



            

            



Jag kan inte sitta och gå igenom hela veckorna dag för dag så nu kommer det att gå lite snabbare och jag kommer bara att gå igenom snabbt lite om vad som har hänt den sista tiden på farmen för att vi själva ska kunna blicka tillbaka på detta helvete men också för att ni där hemma ska inse hur vi verkligen har haft det borta på farmen. Det blev många andra sysslor vi fortsatte att göra för S medan vi bodde hos henne dessa tre veckorna. Det var att städa ur hennes vardagsrum som tog 7 timmar för oss att städa ur grundligt och då ställde vi bara ut massa saker på verandan som hon själv hade bett oss göra för att hon själv kunde sortera upp de hon ville ha kvar av allt skit och sedan slänga resten, lycka till att den människan skulle slänga ett skit, inte en chans, COLLECTOR nummer ett!! Hur som helst så började det regna en dag och där stod alla hennes saker i regnet och vi blev utskällda för att HON inte hade tagit reda på det i tid innan stormen kom. Vi fick utskällning för att henne ”saker” förstördes i regnet när det inte var HON som hade sett till att rensa ur det dagen efter vi hade städat upp hos henne, och då kom regnet säkert en vecka efter att vi hade städat där inne. Vi städade även upp utanför hennes hus och såg till att det var snyggt och fint runt i området eftersom det skulle komma mycket gäster till påsk. Vi målade framsidan av verandan och alla tre trapparna in till huset och sedan såg vi även till att hålla efter hela tiden. Det var detta som var det tråkiga med henne, även fast vi hade gjort så otroligt mycket för henne och städat upp allt så fint så var hon så jäkla skitig och äcklig av sig att hon snabbt var tillbaka på ruta ett igen och hade fyllt på det städade utrymmen. Exempelvis hennes köksbord som vi hade tömt från ALLT skit så ut som ett helvete bara några dagar senare igen. Hennes vardagsrum som vi hade gjort jätte fint hade hon två dagar senare ockuperat med skit igen, det var tacken för att man hjälpte henne liksom. Utöver detta så städade vi även upp i hennes tvättrum, rensade ogräs och skit, städade i hennes hus som låg bredvid som hyrde ut, hjälpte henne att flytta massa hästar till olika ställen, plockade och körde bort massa sten och i övrigt städade i huset och lagade mat nästan varje dag, både frukost, lunch och middag. Det var väldigt sällan hon verkligen ställde sig och lagade mat till oss utan det var vi som fick sköta hela den biten också. Det hemska med maten var att vi alltid var hungriga! Hon hade sagt att det var gratis mat och boende för våra tre timmars arbete med hästarna, men gratis mat går att definiera för det fanns knappt någon mat att laga och när hon själv lagade mat använde hon lika mycket mat som man har till två personer fast hon bjöd in alla andra också, så där satt vi många gånger av kvällarna fem stycken personer som skulle dela på mat för två, ja ni förstår ju själva. Så jag och Liza passade på att äta rostmackor, gröt och gjorde snabba pastarätter när hon inte var hemma eller när vi fann tillfälle att göra det fort och slänga i oss de utan att hon såg för att kunna göra lite extra så att vi faktiskt blev mätta för en gång skull. 





Under hela första veckan på farmen så var den andra dagliga uppgiften att ringa olika farmer, där vi skulle försöka att fixa farm-jobb för att kunna fixa vårt ”second year visa”, ja man blir ju utkickad ur landet efter ett år och har ingen chans att komma tillbaka förutom på ett turism-visum, om man inte ser till att göra sina 88 dagar med farm-arbete. Eftersom varken jag eller Liza vet fall vi vill komma tillbaka till Australien så ville vi ändå ha detta som ett alternativ i framtiden så vi kände att det är något vi absolut MÅSTE göra för att kunna komma tillbaka någon dag i framtiden. S körde runt oss till olika farmar i närheten där vi fick presentera oss, lämna våra kontaktuppgifter och på ett av ställena även vårt CV, vi ville försöka få jobb för att kunna spara pengar för att fortsätta att resa men också för att kunna göra våra 88 dagars arbete för vårt second year annars kanske vi aldrig kan komma tillbaka in i landet igen. Efter många samtal dagligen (på S telefon eftersom det inte fanns någon täckning på mobiltelefonerna och man var tvungen att använda fastnummer, som hennes inte heller funkade för tillfället så hon hade kopplat om så att hennes fasta nummer till hemtelefonen istället skulle gå via hennes telefon som hon hade en kontakt i som skulle gå till någon linje där man fick kontakt), jätte flummigt. Men den använda vi att ringa ifrån varje kväll och jag tror nog att vi ringde upp mot 20 samtal varje dag men där alla svarade med ”ring igen om tre veckor, just nu har skörden och säsongen inte riktigt dragit igång än men vi kommer att behöva mer hjälp om cirka tre veckor”. Efter dessa samtal hade vi ändå fått en träff, vi skulle få pröva på att plocka körsbärstomater. Sagt och gjort, vi gick upp 03.30 och S körde oss till Gatton, 30 minuter från vår ”bostad”, där vi träffade upp en skum kille i en minibuss som plockade upp backpackers utanför en caravan-park. Han körde oss till tomatfältet och där var det dags att plocka på sig några buckets (hinkar) för att sedan börja plocka. Det var kolsvart när vi kom dit men cirka 30 minuter senare så var det soluppgång och alla var i full gång med att plocka. Vi hade många kineser och afrikaner som var proffs på detta (för dem säkert hade gjort det hela sitt liv), så dem plocka med en jävla fart och försökte hela tiden att sno från min och Lizas sida. Vi märkte hur dem ryckte snabbt i stjälkarna på tomatplantorna och snodde våra från vår sida och där stod vi som två fån och bara kollade på varandra och tänkte ”är detta ett skämt?”. Jag fick nog och skrek tillbaka ”THATS NOT YOUR SIDE”, varpå idioten fortsätter ändå. Ja dem plockade för att ha råd med hyran, dem plockade för att säkert uppfostra sina barn dem plockade för att det var deras levebröd och det kändes så fel att jag och Liza var där och försökte tjäna pengar eller mest göra det för att få ett ”second year visa”. Inte nog med de så var det även ett slavgöra och vi både var helt förstörda efter vira 6 timmars arbete på tomatfarmen och vi hade plockat ihop runt 7 buckets tillsammans, vilket var enligt en av ”cheferna” bland det bästa som hade plockats den dagen och då var det liksom vår första dag! På dessa sex timmar fick vi ihop hela 30 dollar var, förstår ni 30 dollar som motsvarar ungefär 190 svenska kronor, det är typ vad jag tjänar per timme hemma i Sverige i stora slängar, HELT SJUKT! Men redan där på plats efter passet bestämde vi oss för att det blev den första och sista gången som vi plockade körsbärstomater på en farm i Australien. Efter lite om och men så fick vi i alla fall en ny chans på en annan farm och inte vilken farm som helst utan en farm där vi faktiskt fick betalt per timme, hur underbart och från detta ställe fick vi ut 100 kr i timmen, riktigt sjyst tänkte vi. När vi väl kom till farmen så var det ingen som hade berättat för oss att man skulle ha långarmade byxor och tröja på sig och att man dessutom skulle ha med sig handskar! Inget av detta hade vi fått förklarat för oss så där stod jag och Liza, visserligen i långa träningsbyxor som tur var, men med linne och bara överarmar och även utan handskar. Vi skulle nu pröva jobbet på en corn-farm, alltså majsfält där vi skulle per hand plocka ur den översta delen på majsplantorna så att dem skulle kunna växa och bli ännu större, eller det var tanken tror jag i alla fall. Hur som helst så är tydligen detta område, där vi arbetade, den mest besprutade platsen i världen, JA I VÄRLDEN, alltså besprutar dem dessa majsplantor något helt otroligt så våra armar, ansikten, händer och bröst var helt förstörda efter den här dagen. Det kliade så vi höll på att bli tokiga och killen som var ”chef” på stället var svinig som få mot mig och Liza, han tillrättavisade oss hela tiden även fast vi gjorde bättre jobb än alla andra som var där, han hackade på oss för minsta lilla, medan resten av gänget gjorde helt fel, bara för att vi var nya och han ville trycka ner oss långt ner i våra tygskor, som för övrigt var stora platåskor inne i geggan. Vi hade stora utslag på armarna som bara blev värre med tiden och även skärsår längst hela överarmarna från de vassa majsfälten, så där blev det ännu en funderare för mig och Liza är detta något vi verkligen skulle palla göra i 88 dagar i sträck. Är detta ett arbete som vi verkligen vill göra? Är detta något vi vill utsätta oss för under en så lång tid utan att ens veta fall vi vill komma tillbaka till Australien i framtiden. Jag och Liza berättade för S hur läget såg ut när vi kom tillbaka från farmen, att vi inte riktigt visste hur vi ville göra men att vi funderar starkt på att strunta i farmer-arbete i huvud taget och sa att vi hade lite fundering att göra, och det kan man minst säga att vi hade. 







Under drygt två dygn dividerade vi med varandra om hur vår framtid skulle se ut, ja vet stora frågor men vi var tvungna att reda ut ett och annat. Skulle någon av oss vilja komma tillbaka? När skulle man vilja komma tillbaka? Skulle man vilja vara i Australien en längre tid då? Vad skulle man tillbaka och göra i huvud taget? Ja det var många frågor som cirkulerade i våra huvuden men vi kom tillslut fram till att vi faktiskt har ett turism-visum att tillgodose och göra oss av med där vi faktiskt har en chans att komma tillbaka till Australien en kortare tid för att hälsa på. Men vi kom också överens om att vi faktiskt kommer att ha sett allt vi behöver och vill se här i Australien under den tiden vi är här, så vad fanns det mer att se? Ja det skulle vara om man skulle vilja se något mer ingående eller om man skulle vilja komma hit enbart för att semestra, men då skulle vi lika gärna kunna åka till ett nytt land där vi inte har varit tidigare. Så där var det bestämt, vi skulle skita i farm-jobb och berätta detta för S och även berätta att vi hade bestämt oss för att lämna farmen. Vi hade bestämt oss att vi skulle hjälpa S ända fram till hennes storhelg som hon hade pratat så mycket om, och som hon även hade förberett sig så mycket på, så fram till påsk lovade vi att stanna och hjälpa henne med allt som skulle göras inför gästernas ankomst, men efter påsk så var det dags för oss att lämna. 



              

                                          

            

Som jag nämnt tidigare så är det en gubbe vid namn P som bor på S andra egendom eftersom han ska ha någonstans att bo medan han hjälper henne med lite saker runt gården. Han har bland annat satt upp stängsel, kört med bulldozer för att platta till mark, gjort grindar osv. för betalning och så får han även bo gratis i hennes andra ”hus”, ja hus går ju att diskutera om båda hennes ställen. Men hur som helst så var han lite ljuspunkten i vår tillvaro när vi spenderade hela tre veckor hos S, det var han som fick oss att le och skratta och hans om verkligen gjorde våra dagar. Han skojade alltid med oss, vi fick åka motorcykel med honom och vara med och hjälpa han på lite roligare sysslor än städning och att passa hästarna. Så vi har exempelvis fått prövat på ”jackhamer” som är den svenska varianten av slag borr, som faktiskt har varit något jag har velat prova på länge, det var riktigt skoj! Vi har alltid tyckt om honom jätte mycket under vår tid på farmen och alltid tyckt att dagarna går så mycket fortare när han är i omgivningen, vilket har varit jätte härligt. Tydligen har han och S haft ett förhållande för några år sedan och vi vet inte riktigt vad som hände där eller hur allt har varit men vi har fått lite mer inside information om att S också har bott uppe i ”railway cariages”, alltså gamla tågvagnar som stod uppe på berget där hon levde tillsammans med hennes barn innan hon flyttade ner dit hon bor nu. Vi har även fått information om att hon är en jätte stökig och slarvig person (no shit) och att L som också bor med P på S andra egendom är precis likadan och det är nog därför dem kommer så bra överens och kan hanteras med varandra för jag och Liza fick verkligen panik. Trots att han varit så trevlig och snäll mot oss hela vår tid där så berättade L en kväll för oss att han har en ”dark side” alltså en mörk sida som inte alltid visas i första taget och en dag från ingenstans fick vi uppleva just den sidan. De två hundarna som bor i huset Sipp (Chipp) och Dusty (Frankie) har aldrig kunnat vara ute på gården lösa tillsammans, för när dem var lösa så jagade dem getterna och ena vaktade och spärrade av getternas flygväg medan den andra jagade dem tills den kunde komma så nära att den hög tag i halsen och försökte bita ihjäl dem, så tack vare detta så släppte man aldrig ut dessa två hundar samtidigt för då kunde det ske lite mindre roliga saker. Dock hade ändå S släppt ut båda hundarna, eller ja hon eller P hade släppt ut den enda hunden och sen släppte den andra ut den andra hunden och där var dem tillsammans ute. S visste inte att dem var ute båda två tills hon hörde att getterna SKREK och försökte komma loss, alltså hade Frankie kommit så nära och kunnat få tag i en av getterna och försökte döda den var på S skriker till P ”nu händer det, nu dödar han geten”, och P springer ut med piskan i högsta hugg för att råda bot på vad som precis inträffat. Där trodde vi han skulle svinga med piskan för att hundarna skulle reagera och springa från getterna och sluta jaga dem för att han sedan skulle kunna komma fram till hundarna och ta med ena in igen, men det var inte hans tanke med piskan. När han hittat Frankie (som var ung-hunden av dem båda som bara var några månader gammal) så drog han tag i honom och släpade med honom hela vägen till huset, band fast honom vid verandan och skällde på honom. Men inte nog med de, han tog piskan och började piska hårt som bara den på hunden, han skrek och pep så sjukt högt och Liza sprang fort därifrån för att hon inte ville se eländet, medan jag skrek på P och sa åt honom att det räcker, att det var nog, han har fått tillräckligt efter två rapp med piskan. P kollade upp på mig med ilska i blicken och man såg hur hans ögon var helt svarta när han svarar ”det är inte din ensak”, så fortsatte han minst 5 gånger till och inte bara med själva piskan utan även med det hårda skaftet. Efter detta stängde jag och Liza in oss på vårt sovrum, jag ville inte se den människan i ögonen igen för där sjönk han så sjukt lågt. Visst att man kan trycka upp hunden mot väggen eller vafan som helst och markera att det han gör är fel, men att göra som han gjorde, jävla hundmisshandlare, tänk om jag hade bundit fast dig vid en stolpe och sedan stått och smällt på dig när du inte kan göra motstånd eller kunna säga ifrån. Att göra så mot en stackars hund som inte kan försvara sig själv, så jävla lågt. Där föll han i våra ögon och den dagen pratade vi inte mycket mer med honom. Det bästa var att vi bara hade en dag kvar på farmen efter att detta hände sedan var det dags att åka så det kändes bra att vi inte skulle vara tvungen att dras med någon av dem mer, men stackars hundarna är fortfarande kvar i helvetet



            







Någon vecka tidigare hade det kommit en jätte härlig familj till gården. Dem var hur gulliga och mysiga som helst och vi hade framförallt totalt fallit pladask för deras äldre son Carter som var fem år gammal. Han var världens charmigaste och skönaste kille och han tog våra hjärtan med storm. När han och hans pappa skulle ut på en ridtur så frågade jag och Liza honom försiktigt om han ville klappa hästen lite innan han skulle hoppa på, mest för att han skulle känna sig mer bekväm och så eftersom han trots allt bara var fem år gammal och snart skulle hoppa på en stor fullvuxen häst. Han skakade lite på huvudet och kollade på oss som om vi var små tokiga och sa ”jag har väl sätt en häst förut, nej det vill jag inte”, alltså han charmade sönder oss. Vi skrattade och han verkade gilla oss också, och det fick vi bekräftat lite senare.. för när han och hans pappa kom ridandes tillbaka från sin ridtur med S så säger C ”tjejer, det finns marshmallows inne hos oss, jag ska grilla dem nu och ni är inbjudna att komma över och äta dem med mig”, så himla söt!! Ja inte nog med deras härliga äldre son, så hade dem även en yngre kille på drygt 2 år som hetta, Harry, alltså man smälter bara man kollar på honom. En lugn och härlig bebis som alltid var glad och nyfiken på allt, kan det bli bättre? Nog pratat om barnen, JA vi älskade dem, men mamma och pappan i familjen, Josh och Jenna, vilka människor!!! Kan knappt tro att det är sant att vi har fått chansen att möta så underbara människor. När jag och Liza stod och lastade på bilen inför att åka iväg till hästarna med mat och liknande kom Jenna förbi oss med Harry och började prata om att dem gärna såg oss som gäster i deras hem när vi ville komma och hälsa på. Att dem bodde nära flygplatsen och att vi gärna får stanna några nätter hos dem om vi ska vidare eller om vi ska till Brisbane och inte har någonstans att bo att vi gärna kan stanna hos dem några dagar tills vi kommer på fötter. Hur lägligt var inte allt det här? Ibland tror jag på karma alltså, det var nog meningen att vi skulle få uppleva allt det här hemska hos S, vara med om det absolut värsta man kan tänka sig i Australien, för att få chansen att träffa den här underbara familjen som öppnade upp sina armar för oss och ville bjuda in oss i deras hem. Jag tror nog att det finns en mening med allt på ett eller annat sätt, så vi hörde av oss till familjen och sa att vi gärna kommer och hälsar på dem några dagar efter att vi lämnat helvetet.

            Inte nog med att man mådde dåligt av allt annat skit som vi fick uppleva på farmen så blev jag även plötsligt sjuk, ingen vet varför men många tror att jag kunde ha blivit biten av en spindel eller något. Jag fick hög feber och låg och skakade i sängen, hade ingen aptit till att äta någonting och i övrigt skit ont i huvudet och orkeslös. En av dagarna svimmade jag pladask på golvet. Även fast jag mådde såhär dåligt och inte kunde jobba under drygt tre dagar så frågade inte S mig en endaste gång hur jag mådde eller om jag behövde något. Hon frågade inte eller brydde sig inte ett skit. 

            

I övrigt så skulle vi nu i efterhand inte vilja vara utan erfarenheten att faktiskt ha fått uppleva detta, även fast det stundtals var så hemskt att man bara ville gå genom jorden. Men att få uppleva det absolut värsta tänkbara boendet någonsin skulle vi aldrig fått pröva på någon annan stans. Att vi har mott med spindlar som redbacks, huntsman, st andrew cross och mycket annat, det är bara en bråkdel av vad vi har fått vara med om. Jag trodde aldrig att jag skulle bli vad med att se spindlar och kunna hantera det, men efter några veckor är man lite illa tvungen att ”sluta bry sig så mycket”, man måste typ helt enkelt bara acceptera läget. Men utöver allt hemskt och äckligt vi har varit med om har vi nog lärt oss väldigt mycket om hästar och vi har lärt oss att faktiskt tycka om dem, vem skulle kunna tro att jag Lisette skulle kunna säga att jag gillar hästar, det trodde väl ingen. Men vi båda fick faktiskt riktigt bra kontakt med vissa av hästarna och nu i efterhand kan man verkligen inse att vi saknar vissa av dem extremt mkt, speciellt dreadsen och naponeon som var våra favoriter. Ja vi namngav nästan alla våra hästar med våra egna namn för att vi lättare skulle komma ihåg dem och för att kunna relatera till hur dem såg ut och liknande och alla har en speciell plats i våra hjärtan. För från början kunde ingen ens bli klappad eller borstad, men när vi lämnade efter tre veckor så kunde ALLA (okej då inte ”bitie”), men alla andra 19 hästar bli borstade från topp till tå, och många av dem fick ett speciellt band med oss och ville kela och mysa också, vilket vi älskade. Jag hade mina favoriter och Liza hade sina vilket var helt jävla underbart och de enda vi faktiskt saknar fån gården.













Sista kvällen ville jag och Liza bjuda på middag, inte för att vi behövde, inte för att dem förtjänade det, men för att vi ville visa på vilka vi är och vart vi kommer ifrån och då gör man sånt. Man tackar för sig även fast man har haft det ett helvete, svenskar är bara sådana liksom, haha. Hur som helst bestämde vi oss för att göra potatisgratäng, vitlökssås, glaserade/marinerade kycklingfiléer och sedan chokladkaka till efterrätt. Vi fick låna bilen och åka in till stan för att handla allting, vi gjorde våra timmar med hästarna och sedan begav vi oss mot stan där vi införskaffade allt vi behövde för att tillaga allting. Vi la rätt ”mkt” pengar på att det skulle bli en lyckad måltid och tro mig, allt blev mitt i prick en fullpoängarna. Potatisgratängen blev magisk, kycklingen blev gudomlig och chokladkakan blev en succé, i alla fall för alla utom P. Eftersom vi hade varit lite sura på honom dagen innan på grund av det här med hunden så var han fortfarande inte vår vän, och vi hade dessutom köpt en burk med lyxmat till hundarna som dem skulle få medan vi andra också skulle äta lyx och då ballade allt ur för honom igen, för han insåg att vi gjorde de lite för att motbevisa honom att man ska ta hand om sina djur och inte slå sönder dem. Så när jag och Liza serverar våran sjukt goda chokladkaka med nutella i lager på så säger Liza vad som är i den och P avbryter snabbt med ”jag äter inte Nutella”, vem fan äter inte nutella om du inte är allergisk vill säga? Varpå S utbrister ”men det gör du ju visste”, han svarar tillbaka ”nej jag har aldrig tyckt om nutella, så skjuter han tallriken åt sidan”. Det gjorde kvällen bara roligare för mig och Liza så hon fortsätter med ”men då kanske du vill ha lite glass med chokladsås bara”, då kunde han ju inte tacka nej, varpå även jag försökte med ”men det smakar knappt nutella, kan du inte testa, hur kan du veta att du inte gillar det om du inte har testat”, men karln gav sig inte, ”jag klart jag kan testa, men jag vill inte”. Dagisnivån fortsatte medan vi åt upp vår efterrätt sedan var det dags för disken. Ja även fast jag och Liza hade stått och lagat mat i fyra timmar så var det inte en jävel som erbjöd sig att ens ta disken, det var inte ens mkt disk heller för jag och Liza hade diskat upp alla pannor och allting som vi använde när vi lagade maten så det var i princip bara själva tallrikarna och besticken som vi hade ätit på, men icke, ingen hjälp där heller. Det var nog första gången på hela vår vistelse på Fordsdale som S faktiskt sa tack och verkligen menade det. Det kändes bra att avsluta sista kvällen på topp där alla plus låg hos oss och vi kunde somna med ett väldigt gott samvete den kvällen. 







När vi vaknade dagen efter kände jag lite pirr i magen. Inte bara för att vi äntligen skulle få lämna utan också vad som väntade härnäst. Även fast familjen vi skulle besöka var helt fantastisk så visste man ju ändå inte riktigt vad dem hade för förväntningar på oss och det gjorde att vi var lite nervösa men ändå uppspelta inför vår nästa destination. Vi packade våra saker, åkte upp till hästarna en sista gång och sa hejdå, det var riktigt sorgligt för vi vet att vi verkligen kommer att sakna dem. Sedan packade vi det sista och satt oss i bilen där S skulle köra oss till busstationen i Gatton. Väl inne i Gatton tackade hon innerligt för allt vi hade gjort för henne och hon kramade om oss jätte hårt och verkligen sa att det kommer att bli tomt utan oss och vi tror nog båda att hon då insåg att det kommer att bli svårt att klara sig utan oss som har hjälpt till så mycket på hennes gård och framför allt med hennes hästar som gjorde helt magiska framsteg på bara tre veckor från två tjejer som aldrig har handskas med hästar. Det kändes ändå som hon verkligen menade allt hon sa och det blev ett bra avslut när vi vinkade av henne för att gå på bussen som skulle ta oss hela vägen till Brisbane.