Liza & Lisette

Helt amazing, går inte att beskriva på ett annat sätt! Vi har aldrig någonsin varit så taggade som vi var inför den här aktiviteten, båda gick på högvarv efter raftingen dagen innan och när vi vaknade inför skydiven kunde vi inte annat än le och bara vänta på vad som skulle komma härnäst. Vi blev upphämtade från hotellet vid 06.30 och vi hade flera gånger tidigare gått igenom, ”har vi allting med oss nu”, vi hade till och med tagit med oss legitimation, pass och tagit ut pengar dagen innan för att vi inte visste om dem tog kort på stället, men när vi väl hoppar ur bussen framme vid mötesplatsen säger jag till Liza ”fan också, vi har glömt våra formulärets”. Liza svarar snabbt ”formulärets, nej fan, hur gör vi nu”. Vi gick upp och förklarade om missödet för personalen och dem log stort och gav oss nya formulärets att fylla i, tydligen hade det bara varit jag och Liza som hade gjort detta innan så det spelade ingen roll att vi fick göra om det på plats som alla andra satt och gjorde också, så det var en lättad. Väl påskrivna papper och invägda inför hoppet träffade vi på två andra svenska tjejer som också skulle hoppa, i samma plan dessutom. 

                        

Vi hade ingen aning om hur allt skulle gå till men det gick fort från att vi hade vägt in oss till dess att vi kollade på informationsvideon om hur man ska förbereda sig inför hoppet, att man ska försöka slappna av så mycket som möjligt, ”ligga som en banan” när man väl ska hoppa ut ur planet, ligga som en banan menas med att man ska bak med benen och luta huvudet mot den man hoppar meds axel för att inte få några skador på nacken och för att kunna falla ut på bästa möjliga sätt. Utöver det skulle man hålla i selet när man hoppade ut och när instruktören tappade två gånger på axeln skulle man fälla ut armarna och ”flyga”, den sista grejen att komma ihåg var även att fälla upp benen vid landning för att göra det enkelt och lätt att landa på stranden i Mission Beach. Plötsligt var vi påklädda med sele, började förbereda oss inför hoppet, filmades med GoPro av våra instruktörer och var peppade till max att äntligen få åka iväg till flygplanet. När vi anländer vid planet inser vi snabbt att det skulle bli trångt, ett litet plan och vi skulle få plats 7 stycken hoppar + deras instruktörer och så piloten förstås. Jag hoppade in längst in tillsammans med min coola tjej till instruktör och sedan stuvades resten in en efter en alla ihop bundna med sina instruktörer på ryggen. Ena tjejen mitt mot mig var livrädd och skakade och grät och visste inte riktigt vad hon hade gett sig in på, redan när vi skulle fylla i alla papper med godkännande om att ”vi skulle kunna göra oss riktigt illa och även kunna dö på kuppen”, så grät hon och var jätte rädd. Jag som inte alls kände någon rädsla log stort när hon kollade på mig för att inse att det inte var någon fara men tror redan skadan var gjord och det gick nog inte att rädda hennes oro. Väl uppe i luften njöt vi båda av den fantastiska utsikten, det var en perfekt dag för fallskärmshopp och alla instruktörer verkade nöjda med väderförhållandena. Eftersom jag satt bredvid piloten så pratade jag lite med honom och skojade även med instruktören som då satt tight framför mig i knät och även med min egen instruktör, stämningen var på topp och jag ville bara hoppa ur planet på en gång! Liza kollade bak några gånger och gjorde tummen upp och jag insåg att hon var på samma humör som mig, hon ville bara göra det NU. 

När vi väl var uppe på rätt höjd började min instruktör påminna mig om vad jag borde komma ihåg, dock hade hon inte behövt göra det för jag och Liza hade under bussresan till flyget printat in exakt vad som skulle göras tillsammans med våra nyfunna svenska tjejpolare, ”tänk banan när ni hoppar ur, sedan två klapp och flyg som en fågel och dra ihop benen mot magen och håll i dem med händerna när du landar”, thats all. Sedan gav hon nya instruktioner att när lampan längst bak i planet lyser rätt ska alla börja sätta på sig sina skyddsglasögon, när den lyser gult öppnas skjutdörren och när den lyser grönt börjar alla en och en att slänga sig ut ur planet. Rött, gult, grönt, gick jätte fort och plötsligt ser jag den första tjejen försvinna snabbt med sin instruktör och sedan var det Lizas tur, swiss så var hon borta, 5 kvar sedan var det min tur, 4, 3, 2, 1, hasade oss framåt och sedan slängde vi oss ut fort som attans. Man han inte ens titta ut över höjden när man satt på kanten eftersom man snabbt skulle luta huvudet bakåt mot instruktörens axel och sedan var man i luften. Fritt fall i drygt 40-60 sekunder där man fällde ut armarna och snurrade runt i luften, SÅ HÄRLIGT, kan inte ens förklara hur det var att falla, jag vill göra om det igen, igen och igen. Efter dessa 40-60 sekunder drogs fallskärmen ut och man åkte upp drygt 100 meter igen för att sedan sväva ned till stranden. Man flyger runt i luften mellan 5-7 minuter beroende på hur mycket man styr fallskärmen osv. Både jag och Liza fick själva prova på att styra våra fallskärmar och snurra runt uppe i luften, hur härligt som helst. När det var dags för landning landade Liza nästan precis vid vattenbrynet och hade en bromssträcka på några meter, medan jag själv tillsammans med min instruktör landade längre upp på stranden som sista man.

             

 

              

              

 

             

             

 

 

             

 

När vi landade kunde jag knappt tänka, allt var så underbart och allt jag ville göra var att åka upp igen. Jag ville inte att det skulle vara över, jag ville göra det igen och igen och igen. På videon som min instruktör filmade sa jag bara ”I want to do it again” och hon insåg hur bra både jag och Liza tyckte att det var. Jag och Liza sprang till varandra kramade om varandra och gjorde High Five, det var det grymmaste vi båda någonsin varit med om (nu ska jag bara få henne att hoppa bungyjump med mig i Nya Zeeland också, hehe, förlåt mamma Elisabet och pappa Lars). Ni måste hata att jag har kommit in i Lizas liv och helt rubbar hennes levnadsstil, allt hon har förändrat och prövat på sen hon har träffat mig, måste vara skrämmande för er att veta att hon är i Australien med tokigaste bruden på planet, men lovar att jag tar hand om henne här borta. 

             

Väl tillbaka vid träffpunkten för att vänta in bilder och videon från vårt fallskärmshopp så började vi svettas som aldrig förr, båda rann av svett överallt (kan tänka mig att det var adrenalinet som ville berätta att det var i full gång), det rann ur alla möjliga porer på kroppen och man kände verkligen att man levde, jag älskar känslan! Det hade kunnat vara mitt drömjobb om jag bestämde mig för att flytta utomlands, att bli en professionell skydiver, hur ballt skulle inte det vara? Jag hade varit den tuffaste bruden på stället helt klart. När vi hade fått vårt certifikat utskrivet med vår USB-sticka med bilder och video var det dags att ta transferbussen tillbaka till vår camping där vi möttes av vår älskade granne som skrek ”tjejer hur gick det, hur var det”, han och hans fru har varit helt underbara mot oss sedan vi anlände till campingen och sedan kom en av tjejerna från receptionen och också ville veta hur vi hade haft det. Alla var så måna om hur vi mådde och vad vi gjorde om dagarna och alla ville veta allt. Vi satt oss med datorerna i receptionens café för att ladda över bilder och videos från USB-stickan och passade då på och visa henne om vår fantastiska upplevelse. Det går knappt att inse att det är vi på bilderna, och att vi är 4000 meter upp i luften och faller fritt. Det känns så overkligt när man tittar tillbaka på bilderna med den vackra fantastiska utsikten i bakgrunden.





Vi unnade oss själva där och då vår första Fish & Chips i Australien, den var riktigt god och vi fick oss en stor portion pommes att dela på också, perfekt avslut efter hoppet. Senare kommenterade tjejen i receptionen att det skulle bli storm och vi kollade ut genom fönstret och där drog vindarna snabbt förbi och molnen blev bara svartare och svartare. Vi begav oss ut till tältet och insåg att det skulle bli storm och skyfall inom en snar framtid. Eftersom vi bara hade en natt kvar på Mission Beach bestämde vi tillsammans att det var dags att plocka ner tältet för att det inte skulle vara blött dagen efter vi skulle åka och vi ville ju inte att vårt nya fantastiska tält skulle mögla det första som skulle hända så vi packade ner det fort medan det fortfarande var torrt. Sedan åkte vi till vårt älskade Woolworth innan det var dags att spendera de sista timmarna framför tv:n i vårt kök inne på campingen. Där satt vi och kollade på en livesänd musikal med Greeas, mycket mysigt faktiskt. Dock insåg vi här att det skulle bli en otroligt jobbig natt. Vi hade fått låna en fläkt av vår älskade kvinna som ägde campingen så den ställde vi in i baksätet genom att dra vår förlängningssladd genom en liten glipa på ena bakrutans fönster, sedan satt vi på air-conditioning i bilen tills det var dags att sova, då stängde vi av bilen och hoppades på det bästa. Liza som dåligt för att vara Liza, vilket betyder att hon lyckas vakna några få gånger under natten (gud så jobbigt, haha), medan jag som alltid har svårt att sova fick ännu svårare att sova. Varmt och fuktigt inne i bilen och det var inte det minsta bekvämt, dock sov jag faktiskt bättre där inne i bilen än jag gjorde natten innan i tältet (där Liza istället sov som en prinsessa) så vi har nog olika sätt att trivas under nattetid. Dock fick vi i alla fall sova några timmar och jag startade upp bilen mitt i natten när jag kände att det inte ens gick att andas inne i bilen, air-conditioning startade igång och det blev ny luft i bilen och jag kunde somna om igen. Det var Lizas värsta natt och en av mina medel-bra nätter, ja vi har som sagt olika preferenser på vad som är bra och dåligt när vi sover. Vi gick upp och tvättade av oss, käkade frukost och borstade tänderna, packade det sista. Vi lämnade tillbaka förlängningssladden och fläkten och sedan tackade vi för oss och började vår resa mot Magnetic Island.