Liza & Lisette

Nu var det säkert en vecka sedan vi skrev så vi ska försöka dela upp det här på ett bra sätt för det har hänt så sjukt mycket sen sist, just nu sitter vi på en altan mitt ute i Australien längst upp på ett berg så…

När vi vaknade upp i bilen mådde ingen av oss riktigt bra, det var skönt att det var sista gången vi sov i den där förbaskat trånga bilen. Tror inte det blev någon frukost den här dagen heller så vi åkte direkt ut till vårt lilla äventyr. Vi skulle nämligen äntligen få bada med delfiner, det som stått högst upp listan sedan båda var små. Eftersom vi dagen innan hade kört till delfincentrumet för att kolla var de låg kände vi oss världsvana när vi körde dit dagen efter. Väl framme mötte vi en jättetrevlig människa som gav oss formulär att fylla i, sedan var det bara ett tag innan parken öppna och då kunde vi gå in. Stället var jättelitet, utanför kunde det nästan gått för en bensinmack men när vi väl kom in var det lite större. Vi gick direkt upp till delfinerna och där stod det en kille och gav oss en liten introduktion i hur vi kunde klappa delfinerna som var i poolen. Båda blev helt gaaaaalna, alltså de var sååååå himla fina och kom med bollar för att vi skulle kasta och de kändes som gummi. När vi klappat på dem ett tag gick vi ner för att ställa oss i ”seal kiss”-kön, det var cirka en kvart kvar tills vi skulle mötas upp för att simma med delfinerna så vi fick varsin sälpuss innan, haha så söt!

 

Juste, glömde berätta en sak! Den personen vi skulle sälja tältet till, bestämde sig plötsligt dagen innan att hon inte kunde köpa det längre så vi blev skitförbannade och la ut annonser både här och där och fick svar ganska fort och plötsligt var det sålt igen så när vi väl var framme i Sydney åkte vi först igenom stan (vi fick köra över Harbour Bridge, den lyckan, nästan så man kan skriva det på CV:t) sedan lite utanför där vi mötte upp köparens pojkvän och lämnade av allt, sedan var det dags att köra tillbaka och ja det var en utmaning eftersom GPS:en inte riktigt var med men till slut var vi på samma gata som Base Hostel skulle ligga på. Vi såg ett parkeringsgarage så vi svängde in där och insåg ganska snabbt att det skulle göra oss panka, men vi var tvungna eftersom vi var mitt i centrala Sydney och vi behövde bara ha bilen där en natt eftersom vi skulle lämna tillbaka den dagen efter. Väl framme i garaget började vi inse hur mycket packning vi faktiskt hade, dels hade vi ju våra vanliga backpackersryggsäckar, sedan de vanliga ryggsäckarna och till slut en del påsar och en cool bag så vi valde att gå två gånger.

Först gick vi självklart åt fel håll och humöret var inte direkt på topp detta tillfälle eftersom vi inte hade ätit på flera timmar och vi hade ryggsäckarna på plus att Lizzans flip-flop gick sönder medan vi gick. När vi väl började gå åt rätt håll kunde vi plötsligt se skylten till hostelet och det kändes som det snart skulle bli bättre, men icke. När vi försöker checka in står det någon tjomme där som säger att det inte finns någon bokning, eller rättare sagt inte någon betald bokning. Om jag ska förklara det lite snabbt så har vi varit på vår travel agent en del eftersom de flesta bokningarna ha krånglat eller kostat mer än vad det skulle så hon lovade att allt skulle vara löst inför Sydney. Vi hade nämligen fått en gratisnatt från skydiven, en extra gratis natt från travel agenten eftersom hon har gjort så mycket fel och sedan har vi betalat den tredje och sista natten direkt till henne så frustrationen var rätt stor när vi får höra att det inte är fixat när vi kommer fram. Vi kom i alla fall överens om att vi fick sova där en natt och skulle ner till receptionen dagen efter för att kolla hur vi skulle lösa allt. Jag minns inte riktigt men jag tror att vi kom upp på rummet och la in grejerna efter att ha hämtat resten i bilen och sedan gick och la oss efter att ha ringt hemma lite (herregud vilken konstig mening). Det kändes så fantastiskt skönt att äntligen få lägga sig i en säng, dock utan middag i magen, men eftersom vi fick en riktig kudde och ett riktigt täcke kändes allt plötsligt bra, tills…Jag vaknar mitt i natten av ett alarm, jag trodde det var dags att gå upp och jag tänkte ”alltså nej det kan inte vara sant att vi redan ska upp, jag strejkar”. Visserligen var det ett alarm, men tydligen så var det brandalarmet och plötsligt ropade personalen ut att det inte var någon övning och att alla måste ut, så ut gick vi och där möttes vi av två brandbilar som kom farandes. Vi var så sura för den här dagen hade verkligen varit skit sen vi närmade oss Sydney, vi ville bara sätta oss ner båda två och gråta. Efter någon halvtimme fick vi äntligen gå in och då däckade vi båda rätt snabbt. Vi trodde att dagen efter skulle bli så mycket bättre, men icke, ni kan läsa mer om det i nästa inlägg…

PUSS OCH KRAM
/L&L