När vi äntligen hade fått boendet och allt klart för att flytta in till Paul Polis så kändes allt verkligen toppen. Vi fick ett eget badrum och egen toalett helt för oss själva och utöver det även en jätte skön säng där vi kunde sova gott båda två. Allt kändes jätte bra och redan i början bjöd han oss på middag och vi kände oss mer välkomna än vi någonsin har gjort under resans gång. Det var väl dock en fasad som vi senare fick uppleva var rätt jobbig att ha och göra med. Han var bara snäll när han kände att vi hade gjort honom en tjänst så att han kände sig ”tvungen” att vara snäll mot oss, eller det var i alla fall vad vi kände. Exempelvis när vi vikt hans tvätt, städat hemmet eller gjort något annat för honom. Men vi tänkte inte så mycket mer på det eftersom vi faktiskt bodde väldigt fint och vi tyckte inte att det var så mkt att lägga energi på.
Eftersom vi under den här tiden jobbade väldigt mycket så blev det inte att vi spenderade så väldigt mkt tid hemma ändå, så vi märkte nog inte hur jobbig det skulle vara förrän det i princip var lite ”försent”. Vi jobbade mycket med allt möjligt från barnpassning, event, städning och organisering och allt flöt på riktigt bra och vi fick in 40 timmars jobb nästan varje vecka då vi kunde mixtra och fixa bäst vi ville (detta kommer det mer om i ett enskilt inlägg där vi tar upp alla våra olika jobb). När vi inte jobbade så spenderade vi väldigt mycket tid vårt sovrum då vi var extremt trötta och bara ville sova. Vi fick flera gånger höra om hur osociala och instängda vi var på rummet, men så fort vi visade oss i vardagsrummet eller i köket fick vi även då höra att ”tror ni bara att det är ni som bor här” eller ”här tar man för sig” osv. Det var mycket små spydiga kommentarer och fraser som slängdes ur hans mun när han kom hem från jobbet om dagarna och vart man än var så kände man sig i vägen, vilket var extremt jobbigt. Vi kände att vart man än satt eller vad man än använda i hemmet så kommenterades det med en spydig kommentar, även fast han många gånger av fallen skämtade om det vet vi att han var allvarlig med det han sa. Det kan låta väldigt onödigt att klaga på detta om vi ändå bodde bra, men om man inte upplevt Paul Polis när han inte är på humör i verkligheten så är det väldigt svårt att sätta sig in i situationen.
Vi berättade många gånger för honom om vad vi gjort om dagarna, men han själv ville inte nämna vart han varit eller vad han gjort (och då menar jag inte under tiden han jobbar eftersom jag kan förstå att det är sekretessbelagt och att han inte kan prata om det, utan det rör sig om hans fria tid utanför jobbet). Utöver det ställde vi även väldigt mycket frågor om honom, om hans familj, vad han gjort tidigare innan han blev polis osv. men han var aldrig nyfiken eller intresserad över att höra någonting om oss och vår bakgrund. En annan sak som även var extremt jobbigt var att redan när vi flyttade in ville han att vi skulle dela på kostnaderna för maten, och ja han äter alltid fin mat och kött hit och kött dit, mkt och stora portioner och är inte den som snålar med råvarorna utan köper alltid allt väldigt färskt och aldrig något som är infryst eller liknande. Då vi är två backpackers i Australien och inte direkt har dem pengarna man i vanliga fall kanske skulle ha haft fall man bodde hemma i Sverige, så sa vi till honom i tidigt skede att det inte är något vi kommer att kunna göra utan att det är bättre att vi köper vår egna mat och att han istället köper de han själv äter och fortsätter att köper de han alltid har gjort, han accepterade detta och sa att han förstår osv. Men så fort vi var i köket, eller han lagade mat och vi var runt omkring så kom detta samtalsämne upp gång på gång, han kunde verkligen inte släppa att vi inte ville dela kostnaderna på maten. Han gick ner i pris och försökte verkligen få oss att på alla sätt dela på det, och vår tanke var väl att han insåg att han skulle tjäna på om vi alla delade och åt maten eftersom det var många gånger av fallen som han fick slänga mat som blivit gammal för att han inte använder det medan det är färskt, och sedan hade han väl då en liten ”upp” på oss och ville väl att vi skulle laga mat till honom när han kommer hem om dagarna. Men vi fortsatte att vara bestämde och sa att det inte funkar, då de enda vi levde på i princip var nudlar, pasta och gröt. Torts detta så sa han ”nästa gång ni bestämmer er för att dela boende med någon så tänk på vad ni kan spara pengar på att dela maten med den ni bor med” eller ”ni vet att ni skulle kunna äta så jäkla mkt bättre mat om ni delade matkostnaderna med mig”, han försökte verkligen på alla sätt. Det billigaste men också det godaste vi gjorde, gång på gång var att göra vår älskade spenatsoppa.
Jag kanske ska passa på att säga att allt inte kommer att hamna i rätt ordning nu när jag skriver så att det kan bli väldigt blandat och rörigt men hoppas att det ska funka ändå, det är ju som sagt mest för att vi ska få ner i text vad vi faktiskt har upplevt, varit med om och gjort under vår resas gång. Jag fyllde i alla fall år (Lisette) och vi firade detta genom att åka till Gold Coast och hade lite ”förfest”, det var mer dricka lite och käka gott, innan vi gick ut. Vi var hemma hos Laura tillsammans med hennes pojkvän och hans kompis och vi fick även för första gången träffa Lauras syster Emma, så otroligt roligt att få träffa henne efter att vi hört om deras relation och hur nära dem står varandra. Det var en jätte lyckad helg där vi också fick träffa och gosa med deras lilla kattunge som hon hade fått av sin pojkvän och vi trivdes som fiskar i vatten (även fast jag inte är en kattälskare). Liza har även hon fyllt år och det har vi firat på bästa möjliga sätt. Redan typ en månad innan hennes födelsedag så planerade jag i förväg hur jag skulle kunna göra något minnesvärt för henne. Jag pratade med alla hennes vänner hemifrån, även dem jag själv aldrig träffat eller pratat med, sedan bad jag alla att spela in ett litet videoklipp där dem hälsade henne grattis på födelsedag och berättade hur mkt dem saknade henne, sedan tog jag hjälp av Kalle, Lizas bror, där han hjälpte mig att klippa ihop och fixa videoklippet. Sedan på morgonen när Liza fyllde år var jag tvungen att bege mig till Mac Donalds i ett köpcentrum i närheten tidigt på morgonen för att ladda över hela filen till min dator, jag satt där i 1,5 timme för att få ner det och sedan gick jag och handlade lyx-frulle som bestod av nybakat bröd och massa gottegott. Sedan väckte jag henne och bad henne komma ner i vardagsrummet/köket (det sitter ihop med öppen planlösning) och då spelade jag hela videon på tv:n. Utöver det hade jag även sagt till hennes vänner att om någon ville skicka paket så kunde dem skicka det på mitt namn så hon kunde öppna det på sin födelsedag och inte direkt när hon fick det. Lizas tjejer hemifrån skickade ett fint paket med allt möjligt, sedan fick hon även ett paket av Elin och av hennes mamma, jag tror hon blev otroligt nöjd och glad över detta kanske till och med lite rörd. Jag hade även fixat en sporttopp som födelsedagspresent från mig och någon månad tidigare hade jag även beställt ett vänskapsarmband som vi båda två har tillsammans som det står koordinaterna och datum på när vi för första gången träffades på campus Varberg och detta verkade också uppskattas som tur var :)
Ja vad hände mer då… Vi firade midsommar efter att ha varit på Ikea och köpt hem köttbullar, sill och ägg. Vi åt en riktig festmåltid och sedan var firandet över, men lite svensk mat och godis fick vi ner i magen. Vi försökte att skära ner på alla kostnader vi kunde under vår tid hos Paul Polis, så vi åt för det mesta väldigt mycket nudlar, pasta, lök och havregrynsgröt. Vi började snart där på även att träna, vi hade sedan tidigare redan köpt gymkort på Snap finess, men nu började vi på allvar att ta detta till en ny nivå, 100 dagar innan vi skulle hem till Sverige bestämde vi oss för att nu jävla ska vi göra någon typ av träning varje dag i 100 dagar, även fast det bara bli en slö promenad så ska vi se till att klara detta! Idag är det den 19 november, och enbart 20 dagar kvar på vår resa när jag skriver detta och vi har hittills klarat att hålla vad vi lovat och vi har tränat någon form av träning varje dag i 70 dagar. I början körde vi stenhårt med gym-pass och var riktigt duktiga på att hålla det uppe, sedan blev det värre när vi jobbade för mycket och flyttade från Paul Polis och då blev det istället utbytt till många promenader, dock är vi stolta att vi än så länge har hållit vårt löfte uppe. Nu när vi anländer till Thailand om några dagar har vi lovat oss själva att köra ännu hårdare och genomföra minst 2 träningspass om dagen tills vi är klara med våra 100 dagar.
När vi inte orkade med Paul Polis, när vi kände oss i vägen och när det var för jobbigt på vårt psyke att ens befinna oss ”hemma” så flydde vi till vårt köpcentrum 5 minuters bilfärd därifrån (Toombul) där vi gärna gick runt bara för att slippa vara hemma och där vi spenderade mer tid än på något annat ställe, det blev i princip vårt andra hem. Kan låta sjukt i nuläget att vi inte böt boende när vi inte trivdes där, men det kändes svårt att byta boende när vi hade det så bra i övrigt, alltså bra rum, säng, kök, toalett och dusch, allt var annars tipptopp, det var bara personen vi bodde med som gjorde det outhärdligt. Hade vi bott där själva hade det varit som en dröm. När vi kände att pengarna äntligen började komma in på kontot unnade vi oss själva en shoppingrunda/souvenir-runda där vi köpte saker som vi senare skickade hem i paket till Sverige och inget vi behöver släpa med oss i resväskan nu på vår fortsatta resa. Det var rätt dyrt att skicka hem paket till Sverige men vi kände att det var värt varje öre för att köpa extra bagage och färdas med under resterande resmål skulle bli minst lika dyrt om inte värre plus att det skulle vara extremt jobbigt att släpa på. Men vår bästa och skönaste tillflyktsort var ändå gymmet.
Jag har berättat att vi inte gjorde så mycket mer än att jobba, sova och träna och det stämmer faktiskt. Dem dagarna vi väl var lediga från jobb försökte vi att spendera så mycket tid som möjligt hemma i soffan framför netflix och ta det lugnt medan P var på jobbet. En dag var vi på middag hos svensken som vi gör trädgårdsarbete för och hon bjöd på världens godaste kött och potatisgratäng i svensk anda, sedan har vi varit ute på stan en gång för att äta middag och en gång för att festa med Stefan och hans brorsa, Stefan träffade vi också genom Madicken som är svensken vi gör trädgårdsarbete för, hon är också en toppen tjej som vi kommer att hålla kontakt med även nu när vi åker hem till Sverige och hon hjälpte oss med allt vi behövde hjälp med och fanns alltid där som extra stöd (extra mamma) när vi bara ville rymma från P.
När vi började räkna ner dagarna vi hade kvar i Australien insåg vi att vi inte hade genomfört så mycket som vi hade hoppats på eftersom mycket av tiden spenderades på jobbet. Så en dag satt vi oss ner och kollade upp allt vi ville göra innan det var för sent och vi kom fram till att i alla fall ta oss till eatstreet market som var en mat marknad, farmers market som var en marknad för massa enskilda företag som ställde upp sina produkter och varor, sedan även gå på chicks for flicks som var när event cinemas (bion) hade kvällar enbart anpassade för tjejer där man fick en liten goodiebag och kunde njuta av sällskap av massa tjejer. Vi ville dessutom gå på Skandinavien festival som var en festival inne i stan för massa företag som sålde sina sknadinaviska produkter. Utöver detta genomförde vi även ett race på Doomben Racecourt som är ett stort fält för hästtävlingar egentligen, men där hade dem ett stort race för tjejer där man kröp i lera, tog sig över hinder och hoppade ner i isvak, det var en fantastisk och grym upplevelse. Vi fixade klädsel för racet och bestämde oss för att heta ”Team Sweden” så vi köpte blå tyllkjol, ansiktsfärg, gula snören och gul hårspray sedan skrev vi Team Sweden på våra armar och gjorde oss redo för racet. Det var väldigt jobbigt men vi kände oss trots lite dålig träning närmare racet att vi ändå kunde hålla tempot och energin uppe hela rundan runt på 5 km. Vi genomförde allt vi planerade och vi fick lite extra tid vissa lediga dagar att faktiskt upptäcka och se Brisbane som stad innan vi lämnade.
Under hela vår vistelse i Brisbane har vi varit sjukt tacksamma över att vi köpte en bil, så till alla som någonsin ska flytta till ett annat land och tänker sig att dem ska bo där mer än 3 månader, se till att skaffa en bil och se till att skaffa en bra sådan. Vi trodde att vår var i perfekt skick för sin ålder, men mer om vår stackars bil kommer i senare inlägg, så keep up the good work with reading our next posts. Hur som helst, en av dagarna vi åkte hem från vårt trädgårdsarbete stannade vi vid en bensinstation för att tanka och när vi var klara ser vi en mekaniker komma gåendes mot vår bil, jag: ”liza han kommer hitåt, han kommer mot vår bil, vad har vi nu gjort”.. hahah han: ”tjena tjejer ni är vill inte ha några reservdelar till eran bil, vi har en Camry som står där borta likadan som ni kan få ta vad ni vill från till er bil”. Jag och Liza tittade på varandra och tänkte nu har vi chansen att få lite bra delar till bilen innan vi ska sälja den så vi började rycka åt oss det ena och det andra, dem hjälpte oss att skruva dit nya grejer och fixade vår lilla pärla så den såg perfekt ut när vi åkte därifrån och vi fick dessutom extra backspeglar med oss och lite andra delar. Det kändes otroligt bra när vi lämnade, men där visste vi inte att det dolde sig andra skavanker under vår älskling.
Eftersom vi trodde bilen var i perfekt skick så åkte vi till en bilmekaniker för att fixa en RWC, i princip som en besiktning hemma, så vi kunde sälja bilen vidare till nästa ägare. För redan nu hade vi kommit i kontakt med en svensk tjej och hennes killkompis, Hannah och Anton, som ville köpa våran bil när vi skulle lämna Brisbane, så redan här hade vi fått bilen såld nu skulle vi bara göra besiktningen så var allt klappat och klart, jo tjena... När vi får samtalet från mekanikern säger han ”tjejer nu har jag kollat bilen kom in så får vi prata mer”, vad ska det betyda? Tydligen hade han hittat jätte mkt fel på bilen där det var oljeläckage och det ena och det andra, och det gick inte att få igenom bilen. Han rekommenderade oss att skrota den eller bara gebort den till någon som kunde plocka delarna för det skulle kosta betydligt mer för oss att i huvud taget försöka att fixa till felen som fanns på bilen. Där stod vi två, kollade på varandra med ledsna blickar och insåg i det ögonblicket att pengarna vi planerat att få in för bilen plötsligt sket sig, och vi skulle nu vara tvungna att skänka iväg pärlan på grund av idioten vi köpte bilen av har gjort en ful RWC där han har gått till en kompis och fått den påskriven även fast den inte gått igenom någon besiktning, där får man för att man litar på vissa människor som man tror vill hjälpa än. Jaja, vi har haft tur med mycket på vår resa och det flesta människorna vi har träffat har faktiskt velat hjälpa oss, så nu slog det väl tillbaka rejält. Mer om bilen kommer i senare inlägg..
Jag måste be om ursäkt för min extremt dåliga svenska i text och inser när jag läser igenom att det ser hemskt ut, men vi sitter just nu på McDonald's och försöker att skriva av oss så snabbt vi bara kan för att få ner det i text på bloggen så ha lite överseende med detta, hehe.
Att vi mådde så pass dåligt som vi tydligen gjorde hos P förstod vi inte riktigt förrän vi kom därifrån. Det var en stor sten som lossnade från våra axlar och till och med folk vi jobbade för såg en förändring och sa att vi såg mycket friskare och kryare ut eftersom vi var gladare. Vi är idag i efterhand väldigt glada att vi själva inte förstod hur pass dåligt vi mådde, för det kanske hade gjort det hela ännu värre. Men när ett par vi jobbade för, David och Emi, kommenterade att ”ni kan ju inte må sådär, trivs ni inte så måste ni ju göra något åt det, ni kan inte låta er sista tid i Australien få präglas av hur ni känner när ni bor hos honom”, dem hade rätt det förstod vi också. Så dem erbjöd sig att vi fick komma och bo hos dem istället, där vi kunde betala för oss genom att jobba 8 timmar varje vecka för att hjälpa organisera, städa och fixa deras hem. Det var nog den bästa förändringen vi gjorde, det kändes helt makalöst skönt att komma från P och först när vi kom till deras hem insåg vi hur dåligt vi faktiskt mått i att stanna på ett ställe där vi verkligen inte kände att vi var välkomna eller trivdes, så tack David och Emi för att ni släppte in oss i ert underbara hem, vi är för evigt tacksamma. Mer om nästa boende och hur det förändrade vår sista tid i Brisbane kommer i ett annat inlägg..
Eftersom vi under den här tiden jobbade väldigt mycket så blev det inte att vi spenderade så väldigt mkt tid hemma ändå, så vi märkte nog inte hur jobbig det skulle vara förrän det i princip var lite ”försent”. Vi jobbade mycket med allt möjligt från barnpassning, event, städning och organisering och allt flöt på riktigt bra och vi fick in 40 timmars jobb nästan varje vecka då vi kunde mixtra och fixa bäst vi ville (detta kommer det mer om i ett enskilt inlägg där vi tar upp alla våra olika jobb). När vi inte jobbade så spenderade vi väldigt mycket tid vårt sovrum då vi var extremt trötta och bara ville sova. Vi fick flera gånger höra om hur osociala och instängda vi var på rummet, men så fort vi visade oss i vardagsrummet eller i köket fick vi även då höra att ”tror ni bara att det är ni som bor här” eller ”här tar man för sig” osv. Det var mycket små spydiga kommentarer och fraser som slängdes ur hans mun när han kom hem från jobbet om dagarna och vart man än var så kände man sig i vägen, vilket var extremt jobbigt. Vi kände att vart man än satt eller vad man än använda i hemmet så kommenterades det med en spydig kommentar, även fast han många gånger av fallen skämtade om det vet vi att han var allvarlig med det han sa. Det kan låta väldigt onödigt att klaga på detta om vi ändå bodde bra, men om man inte upplevt Paul Polis när han inte är på humör i verkligheten så är det väldigt svårt att sätta sig in i situationen. 
